Anne Thomas Manes förklarade den 5:e januari SOA som dött, och ett flertal personer har inspekterat liket och godkänt dödsprotokollet. Själv är jag inte bland de närmast sörjande, och sörjer inte heller. Good riddance, som det heter. Tvingade mig själv för ett par år sedan att läsa en hel bok i ämnet för att försöka förstå vad som menades, och sedan dess har jag varje natt legat i fosterställning mellan kalla svettfuktiga lakan.
Det som skrämde mig mest var SOA Governance, som enligt den bok jag läste var en ofantlig överbyggnad på alla de services som ett företag skulle ha, och SOA Governance skulle naturligtvis i sig implementeras med SOA!
Andra har sagt att det är ett "A" för mycket i SOA, att man borde ha koncentrerat sig på Services, och inget annat. Bokstaven "A" luktar BDUF (Big Design Up Front).
Andra har kritiserat SOA att vara inkompatibelt med Agile. Jag tycker den diskussionen är intressant, men exempelvis Scott Ambler håller i kommentarerna inte med, utan tycker att de kan vara kompatibla om man jobbar på rätt sätt. Men jag tycker att fokuseringen på Services är rätt osund. Bokstaven "S" luktar YAGNI (You Ain’t Gonna Need It).
Sedan har vi Carlos Perez som hoppas på SOA 2.0, men frågan är om inte just den bokstavskombinationen har blivit radioaktiv, att man måste använda något annat. Min kollega Per Lundholm brukar säga att huvudfokuset för Agile är affärsvärde (Business Value), och det är kanske så man kan starta om hela denna debatt, genom att kalla det BVO(A). Hm, kanske inte ligger helt rätt i munnen.